SC4|ARTIKEL. Nej, Troberg, det är inte Tidöregeringen som kört kulturen i botten. Orsakerna bakom är väsentligt värre än så.

Den 3 februari 2026 publicerade Expressen en debattartikel av Anna Troberg, förbundsordförande DIK. Artikelns övergripande fråga gäller den svenska kulturkrisen som Troberg menar är orsakad av Tidöregeringens sänkning av kulturbudgeten där tappet på 2 miljarder av finansieringen är orsaken till att landets strukturella kulturutveckling på statlig, regional och kommunal nivå numer är förstörd. Min replik till Troberg och DIK: Med trångsynthet skadar ni kreativa och kulturella branscher mer än vad dessa 2 miljarder handlar om när inte kulturkrisens bakomliggande orsaker tas upp.

Den 3 februari publicerade Expressen debattartikeln av Troberg. DIK har med hjälp av PWC tagit fram tre rapporter som beskriver kulturens finansiering. Det är bra i sig. Men varken siffrorna eller PWC beskriver det historiska haveri som ligger bakom att det uppstått en mycket allvarlig kulturkris i Sverige 2022-2026 som nu nått sin kulmen. Kulturkrisen inleddes så smått redan 2010, för att därefter utökas varje år med stegrande verkan fram till 2022 med allt värre skador på samhällets strukturella utveckling inom väsentligt fler frågor än bara kulturen. Detta har skett trots att kulturen spelat en allt större huvudroll i så många fler samhällsfrågor sedan dess genom den digitala utvecklingen.

Under de senaste fyra åren 2022-2026 har de strukturella skadorna bevisats vara totala där flertalet orsaker ligger bakom (som jag listar nederst). Kulturkrisen Troberg menar är orsakad av Tidöregeringen 2026 handlar således inte bara om kulturbudgetar, utan det handlar ytterst om att kompetens och knowhow saknats hos stat, myndigheter, regioner, kommuner, politiken och public service för att förebyggande rusta vårt land i centrala frågor samt med resiliens värna medborgarnas intressen och liv i samhällssystemen de omges av. Detta berörs även de kreativa och kulturella branscherna av.

Men då nya insatser, metoder och transformationer aldrig har uppstått perioden 2010-2025 i den så nödvändiga tid medborgarna och samhället behövt dessa för att uppnå nya strukturella resultat och värde, har försummelsen odlat den negativa utvecklingen som lett fram till kriser på strukturella nivåer. Försummelsen har tvärtom utökat den negativa statistiken och skadekostnaderna för varje år i 15 år som belastar hela vårt samhälle, från norr till söder, väst till öst. Ur detta har även kulturkrisen 2026 sitt ursprung när vårt land stått utan transformationer och resiliens. Skadekostnaderna för haveriet när kompetens, knowhow och transformationer har saknats som skulle gett medborgarna, kreativa och kulturella branscherna och hela samhället nya förutsättningar, är väsentligt större än de 2 miljarder Troberg och DIK pekar på som nu saknas. Därför skjuter er kritik fel vilket missgynnar kreativa och kulturella branscher, medborgarna, välfärden och samhället när retoriken snarare ger stöd åt f.d. Rödgröna regeringen som är huvudorsaken till att skadorna uppstått 2014-2022. Under denna period försvann kulturens cirkulära värde i kretsloppet som i nöd behövt uppdateras i det moderna samhället för att möta nya strukturer parallellt med globaliseringen och kommersialiseringens framfart. Men utan motvikter från stat, myndigheter, regioner, kommuner och public service har dominerande techjättar tagit över kultur-, välfärds- och samhällsfrågorna allt mer när alternativ saknats. F.d. Rödgröna regeringen regerade  i den historiskt viktiga perioden 2014-2022, inte Tidöregeringen, som inte kan hållas ansvariga för haveriet som sänkt kulturen och samhället i botten. Snarare har Tidöregeringen haft fritt utrymme att förändra det som kvarstod.

Kulturen och digitala medier (sociala medier och spel) har tillsammans med den tekniska utvecklingen i 15 år 2010-2025 förändrat frågor inom bildning, kultur, hälsa, familj, fritid, kriminalitet, välstånd, vårdfrågor etc. på ett sätt vårt samhälle inte stod redo för 2010. Frågorna har sedan dess lämnats till sitt öde vilket spelat globala och kommersiella intressen i händerna. Staten har lämnat frågorna orörda sedan dess, utan alternativ, förståelse eller motvikter vilket föranlett att de strukturella transformationerna nu saknas.

Staten Sverige, myndigheter, regioner, kommuner, politiken och public service vilade mycket bekvämt på vad Sverige åstadkommit fram till 2010. Det vet jag, för jag stod där med insatser och knowhow som kunde förändrat Sverige i grunden de närmsta 15 åren, ta mig på orden för det. Detta var den första identifieringen och definitionen av försummelsens skador som sedan som dess orsakat de allvarliga strukturella skadorna löpande i 15 år framåt.

Sedan 2010 har digitala medier fullständigt präglat medborgarnas och samhällets strukturella utveckling med stegrande verkan för varje år, med allt värre utgångsläge. Utan förebyggande insatser med motvikter från samtliga nämnda ovan har den negativa statistiken och skadekostnaderna ständigt utökats för varje år vilket varje statistiskt underlag har bekräftat sedan dess som lett fram till den allvarliga situation inom i stort sett alla samhällsfrågor.

Värt att nämna är att under perioden 2010-2022 har det även gått att analysera och beräkna fram vad som väntade barn och unga, bildning, kultur, hälsa, tech och teknisk utveckling med 3-5 års förebyggande ansats. Detta för att positionera nya väntade skärningspunkter i relation till medborgarnas och samhällets väntade fronter och mognad vilket hade möjliggjort att initiera ny banbrytande forskning och innovationer för att motverka den negativa utvecklingen i tid. Från 2011 har knowhow och kompetens delgetts till ovan nämnda, gång på gång, tillika med insatser för att innovera Sverige på strukturella nivåer för att förebyggande värna medborgarna och vårt land samtidigt som vi skulle stärkt landets konkurrensposition och resiliens. Men detta har åtskilliga gånger stötts bort som oviktigt av nämnda ovan i samtliga faser fram till 2022. Därför har Sverige aldrig fått några transformationer med strukturella effekter för att stat, myndigheter, forskning, regioner, kommuner och public service som skulle värna vårt samhälle. I dess frånvaro har andra krafter i form av globala och kommersiella intressen tillåtits att ta över (läs: techplattformarnas ägare) medan den negativa statistiken har skenat och skadekostnaderna ständigt ökat som lastat hela vårt land. Syftet med de åtskilliga mötena från 2011, ansökningarna och insatserna med sociala innovationer var för att förebyggande informera och trycka hårt på varför insatser behövdes, men de ständiga bortstötningarna har sedermera för varje år blivit dyrbara och bekräftar samtidigt väldigt allvarliga brister i vårt land.

Försummelsen på 10-15 år har rotat en negativ statistik med höga skadekostnader som lastar hela Sverige för lång tid framöver.

År 2022 var den strukturella utvecklingen inom kultur, välfärd och samhälle minst tio år fördröjd. Hela samhället var gravt eftersatt direkt efter pandemins slut. Efter pandemin var kulturen mätt och belåten där merparten av intresseorganisationernas medlemmar fått krisstöd och var således nöjda trots att det under ytan pågick en strukturell kultur- och samhällskris sedan länge. Men det var inte viktigt att beakta eller prata om då. Fram till 2022 hade f.d. Rödgröna regeringen styrt sedan 2014 utan att beakta varken globaliseringen eller kommersialiseringens historiskt starka påverkan under de åtta år de satt vid makten, trots att kultur otvivelaktigt var det mest centrala ämnet att hantera och stärka som motvikt till globaliseringen och kommersialiseringen. Pandemistöden blev därför en falsk trygghet för de  kreativa och kulturella branscherna eftersom verkligheten var något annat som de snart skulle vakna upp till där helt andra intressen tagit över kulturens strukturer. Men varken staten, myndigheter, regioner, kommuner, forskningen, statlig finansiering av innovationer eller public service har förmått att hantera den extrema globalisering och kommersialisering som i 15 år konstant förändrat hela världen, tillika välfärds- och samhällsfrågorna i Sverige på strukturella nivåer. Transformationerna och de strukturella framstegen har alltså av dessa uppräknade överlåtits till globaliseringen och de kommersiella aktörernas intressen (läs: techplattformarnas ägare). Detta har med deras affärs- och techintressen konstant påverkat och transformerat samhällsfrågorna med ständigt framflyttade skärningspunkter och positioner, något som svenska staten aldrig överhuvudtaget velat skydda medborgarna eller samhället ifrån. De uppräknade nivåerna, public service och politiken har istället lämnat bort dessa frågor till medborgarnas, föräldrarnas, vårdnadshavarnas, kulturens, välfärdens och samhällets öde vilket är något jag bevakat sedan 2000-talets början fram tills idag 2026. Därför vet jag vilka transformationer och strukturella insatser som saknats under lång tid, tillika banbrytande forskning, som hade förändrat Sverige till något väsentligt bättre än vad vi ser idag 15 år senare.

Än värre har kultur- och samhällskrisen utökats post pandemin, 2022-2026. Detta har skett parallellt som globaliseringen och kommersialiseringen utökat sitt allvar och intresse av makt något vi bl.a. ser genom techplattformarnas starka inverkan på algoritmer, demokrati, innehåll, influencers, maktstatistik, polarisering, ägarförhållanden, politiska partiers närvaro på sociala medier, m.m. På grund av detta har kulturkrisen stärks allvarligt mer vilket inte minst märks när Ai nu berövar kreativa och kulturella branscher på uppdrag samt fråntar medborgare och samhället från att nå framgång. Detta beror på att Sverige ligger är 10-15 år efter i de strukturella frågorna där även Ai räknas in. Denna gravt försummade utveckling har framskridit parallellt som de mycket svåra bildnings- och hälsofrågorna som omger barn och unga blivit allt mörkare och svårare att hantera för varje dag som går där skadebeteenden, suicid och ohälsa kryper allt lägre ner i åldrarna. Det blir såhär när välfärdens- och samhällets mest centrala frågor i väntade skärningspunkter stöts bort av makten gång på gång vilket nu lett till synnerligen svåra skador på samhället sedan 10-15 år. Det handlar om extremt allvarliga skador på vår samhällsstruktur som främst drabbar medborgarna, inte makten.

Ytterst bottnar detta i långvarig försummelse av kulturens utveckling som varit kärnan i alla frågor. Men trots att utvecklingen varit försummad under så lång tid har branschen och intresseorganisationerna först i närtid börjat rikta kritik mot Tidöregeringen. Kritiken har främst cirkulerat kring kulturbudgeten, kulturkanon, filmbranschens missnöje av Liljestrands frånvaro på filmfestivaler, privat finansiering och snedvriden utveckling av tillgång till kultur i Sverige vilket är frågor som väckt upprördhet i närtid. Men trots att de huvudsakliga frågorna bakom kulturkrisen har varit enkla att identifiera och definiera under hela 2010-talet, med allt värre scenarior att vänta, har inte branschen eller intresseorganisationerna kritiserat f.d. Rödgröna regeringen 2014-2022 för den försummade utvecklingen i frågorna gällande framtidssäkring och förebyggande insatser? Ansvaret lägger både branschen och intresseorganisationerna på Tidöregeringen nu vilket är makabert och ovärdigt Sverige.

Det blir därmed tydligt att branschen, Troberg, DIK samt intresseorganisationer som KLYS, Scen & Film m.fl. förväntar sig samma kulturbudget som f.d. Rödgröna regeringen hade, trots att nödvändiga transformationer 2014-2022 har krävts för att förebyggande hantera de globala och kommersiella fronterna, som löpande förändrat vårt land på strukturella nivåer, har saknats. Det är ingen bra kulturutveckling eller kulturpolitik som följer kloka logiker, det får alla lida för nu.

Försummelsen 2014-2022 har medfört ökad diskrepans med ständigt utökad negativ statistik samt allt högre skadekostnader för hela landet att hantera:

Å ena sidan medborgarna och samhället som har funnit intressen, resultat och värden att inhämta på andra håll när de följt globaliseringen och kommersialiseringens dominans och strukturer dygnet om.

Å andra sidan den statligt finansierade kulturen och välfärden, som staten departement, myndigheter, regioner, kommuner och public service vill trycka på medborgarna och samhället i systemen som inte överhuvudtaget räcker till för att lösa frågorna. Detta trots att medborgarna, relationerna och samhället sedan länge präglats av globaliseringens och kommersialiseringens strukturer (som staten, myndigheter, regioner, kommuner medvetet lämnat till sitt öde 2010-2025), med påföljden att relationerna mellan stat och medborgare förändrats totalt. Därav står statens och det offentligas idéer och utbud längre ifrån medborgarnas liv, intressen och systemen de omges av, än någonsin. Den statligt och offentligt finansierade kulturen har trängts in i ett hörn allt färre tar del av trots att det kunde sett helt annorlunda ut.

Outputen av skattekronorna i det cirkulära kretsloppet där kulturen sedan länge borde blivit den främsta avsändaren och genomgående det viktigaste verktyget för alla samhällsfrågor, har tvärtemot blivit allt mindre. Nya förutsättningar med stora strukturella uppsidor saknas för hela samhället. Samtidigt bildas allt färre medborgare när den statliga, regionala och kommunalt finansierade kulturen inte längre kan konkurrera med globaliseringens och kommersialiseringens strukturer som tagit över helt när transformationerna flyttat publiken till digitala medier eller annat utbud med utomeuropeiskt ägande, långt ifrån svenska staten och det offentligas utbud sedan länge. In de globala strukturerna spelar därför inte Sveriges kultur-, välfärds- och samhällsutveckling eftersom staten, myndigheter, regioner, politiker och public service har stött bort centrala nödinsatser i 10-15 års tid för att istället lämna frågorna till sitt eget öde. För inom digitala medier och tech har samhällets viktigaste frågor funnits sedan länge för staten att hantera förebyggande i väntade skärningspunkter, inte någon annanstans. Detta har alla nämnda ovan stött bort eftersom kompetens, knowhow, forskningen, den förebyggande ansatsen och modet saknats trots att den väntade utvecklingen legat presenterad på deras bord. Därför har vi fått en djupt rotad kulturkris utan nya strukturella uppsidor med vanor som gagnar hela samhället. År 2011 kunde Sverige inlett sin resa mot att bli världens mest framgångsrika och moderna samhälle inom kultur och välfärdsfrågor. Då hade vi aldrig haft någon kultur- och samhällskris i den omfattning vi nu ser, heller inte så pass allvarlig statistik eller enorma skadekostnader.

Ingen får röra kreativa och kulturella branschers kulturbudget. Då stannar hela samhället och deras värld upphör. För dem verkar det inte spela någon roll om en ny strukturell verklighet råder?

Det är tydligt att mottagarna av kulturbudgetar i Sverige är starkt beroende av dessa medel, år ut och år in. Trots att outputen är låg utan transformationer, att den negativa statistiken ökar inom flera samhällsfrågor samt att globala intressen tillåtits ta över samhällsstrukturerna sedan länge, ska kreativa och kulturella branscher ha sina pengar till varje pris. För denna grupp är deras eget utövande av kulturen det viktigaste för samhället, annars upphör allt liv och framtid. Utan pengar stannar deras liv och professioner som de redan har finansierat sina kulturella karriär med. Gud nåde de som rör kulturbudgeten!

Det har uppstått ett allvarligt och djupt rotat feltänk, trångsynt beskriver det bäst. Det absolut största problemet för kreativa och kulturella branscher under de senaste tio åren handlar nämligen om att publiken har flyttat till digitala mediers strukturer vilket medfört helt nya kulturvanor och förväntningar på samhällets utbud. Detta samtidigt som staten, myndigheter regioner, kommuner, public service och politiken aldrig har lyckats hantera några transformationer som skulle gett såväl hela Sverige som kulturella och kreativa branscher helt nya förutsättningar för resultat och värdeskapande som därmed hade konkurrerat inom de nya strukturerna.

Försummelsen av f.d. Rödgröna regeringen 2014-2022 har alltså skapat ett stort glapp som skadat båda sidorna (stat/offentligt utbud och branscher/utövare) men också försummat medborgarnas och hela samhällets utveckling. Det blir tre parter som skadats, därtill även Sveriges konkurrenskraft och vad vårt land ska bidra med i EU. Totalt fem parter har skadats totalt. Därför råder nu ett moment 22 som ständigt utökar den låga outputen av resultat och värde som det drabbar alla. Uppsidorna saknas där helt ny kompetens, knowhow och konkurrens skulle ha tagit Sverige till nya nationella och internationella nivåer med global konkurrenskraft. De höga skriken från kreativa och kulturella branscher, intresseorganisationer och oppositionen år 2026 mot den sänkta kulturbudgeten som de menar förstör kulturen, bottnar alltså i en oförståelse av stat, myndigheter, regioner, kommuner, public service och politiken  gällande de strukturella skadorna. Kulturen i Sverige eliminerar alltså sig själv. Således ser man även att glappet mellan individens perspektiv som verksam inom de kreativa och kulturella branscherna, där jaget går före vi:et och samhällets bästa, i relation till metanivån som krävs för att förstå hela samhällets behov, är stort. Hela samhället står utan de strukturella resultaten sedan 10-15 år med värden som ska gynna samtliga medborgare, inte bara kulturbranschen i sig. Precis så brett och stort är techjättarnas intressen i globaliseringen och kommersialiseringen som tillåtits ta över i Sverige nämligen. Det finns alltså flera djupt förankrade feltänk i hur kulturen, välfärden och samhället sedan 15 år tillbaka behövt förändras. Man ser hos samtliga nämnda ovan: stat, myndigheter, regioner, kommuner, public service och politiken.

Utifrån vad som framgått av samtliga utredningar relevant för Scandinavian Four kan jag bara säga att Trobergs och DIK:s ställningstagande är trångsynt. Retoriken som förs missgynnar era egna medlemmar och samhället när kritiken mot de huvudsakliga orsakerna bakom kulturkrisen 2026 uteblir. I närtid talade Troberg även med Martin Gelin gällande mjuk makt vilket stärkte min uppfattning om att det är först nu Troberg inser kulturens globala och strukturella kraft utifrån, dvs. hur vårt land påverkats över och hur vi behövt agera, men talar endast om DIK:s intressen utifrån nationella perspektiv. Därmed omfattas inte globaliseringen och kommersialiseringen i Trobergs kritik som krävt så mycket av vad stat, myndigheter regioner, kommuner, public service och politiken under lång tid behövt hantera, men saknas. Utifrån ett mjuk makt-perspektiv måste därför fler frågor än individens kulturella sysselsättning beaktas, hanteras och värnas för att uppnå en samlad konkurrenskraft för hela Sveriges intresse på den globala arenan. Först då framgår de elementära och försummade frågorna som är nödvändiga för hela Sverige och EU att akut hantera, vilket EU först i närtid insett. Detta då hela EU sedan länge lever inom globala strukturer där ett utomeuropeiskt maktövertag har präglat behoven, kulturerna, demokratierna, förutsättningarna och vår framtid därefter. Sveriges allvarliga försummelse i 15 år av fullständigt centrala frågor i både värnande och konkurrerande syfte, gällande både kulturen och hela samhällsutvecklingen, blir ännu tydligare utifrån ett EU och internationellt perspektiv.

Mjuk makt är således en väldigt bra måttstock och matris för att förstå kulturens fronter samt vilka strukturella skillnader som kan identifieras och definieras. Även kulturens roll ur ett försvarsperspektiv. Mjuk makt har nämligen varit centralt i globaliseringens och kommersialiseringens strategier som kontinuerligt fött allt starkare strukturer vars instrument påverkar medborgare och samhällen i mycket stor utsträckning. Utan motvikter i Sverige dessa 15 år har andra staters mjuka makt tillåtits ta över medborgarnas och hela samhällets strukturer, inkluderat lojalitet, syn på demokrati och politik. Detta har tillåtits ske när konkurrens, förebyggande insatser och resliens mot omvärlden har saknats när insatser och knowhow stötts bort gång på gång. Detta bekräftas av att först 2026 pratar politiken om sociala medier som en kulturellt driven problemskapare i samhället med negativ påverkan (något Sverige kunde varit ledande inom med start 2011). Flera länder förbjuder först nu sociala medier för barn och unga (Sverige kunde haft förebyggande insatser, forskning och innovationer för att motverka och konkurrera med sociala medier med start 2011, då hade insatserna värderats högt av medborgare och med resiliens skyddat samhället förebyggande). För bara något år sedan pratade politiken om skärmförbud vilket är makabert då detta kunde hanterats för längesedan (skärmförbud är en bortre gräns av allvarlig försummelse i Sverige när vi snarare kunde varit pionjärer inom digitala medier och skärmar från 2011). Nyligen kom statistik som visar en 100 procentig ökning de senaste tio åren av självskadebeteende och suicid bland unga i åldern 12-15 där sociala medier och kultur spelar en mycket central roll (redan 2011 kontaktade jag och initierade ett möte med Lunds psykologiprofessor gällande barn och unga, kultur och digitala medier för att förebyggande värna hälsa, initiera ny forskning, metoder och innovationer för att inte få denna extremt allvarliga utveckling vi sedan sett. Då hade jag redan mångårig inblick i dessa frågor som redan runt 2000-talets början var identifierade och definierade men som samhället stod handfallna inför. Nu är vi 15 år framåt i tiden och har nått en bortre gräns av försummelse där kulturen spelat en central roll i fördärvet utan transformationer och uppsidor från staten, regioner och kommuner). Först i närtid har privat finansiering av kulturen kommit på agenda för att uppnå kulturpolitiska mål (men globaliseringen och kommersialiseringen har redan från 2015 framtvingat detta av flera skäl, men staten har vägrat förstå omvärldens inverkan på kulturen och finansieringen). Behöver jag säga mer hur allvarligt försummad kultur- och samhällsutvecklingen i Sverige medvetet blivit i 15 år? Samtliga försummade frågor som ligger bakom kultur- och samhällskrisen redogörs i numrerad lista i slutet av artikeln.

Kulturbudgetens tapp på 2 miljarder är småpengar i jämförelse med skadekostnaderna på 100-tals miljarder som Sveriges försummade kulturutveckling 2014-2022 orsakat i skador på hela samhället.

De strukturella skadekostnaderna som uppstått 2010-2040 i brist på innovationer och transformationer med kulturen som modern drivkraft är nu ett faktum utifrån de analyser, utredningar och sammanställningar som gjorts. Det är inte Tidöregeringens fel att förutsättningarna för kulturen och samhället saknats under 2010-talet fram till 2022. Däremot hade f.d. Rödgröna regeringens uteblivna framgångar lett till en helt ny dignitet för kulturens värde framåt under Tidöregeringens mandatperiod 2022-2026, som därmed hade placerat kulturen främst av alla frågor. Då hade Tidöregeringen aldrig kunnat skära ner någon kulturbudget som kulturens nya maskineri krävt eftersom resultat och värde då varit kopplat direkt till statistiken. Arvet från f.d. Rödgröna regeringens haveri är således mycket dyrt gällande kostnader, statistik, skadekostnader och försummade sakfrågor Inte minst lider medborgare och samhället av det som tillåtits pågå vilket de kommer göra under mycket lång tid framöver, vissa genom hela sina liv. Så viktigt och stort behov har Sverige haft av insatser de senaste 15 åren.

Skadekostnaderna för 100-tals miljarder har uppstått genom den försummade kultur- och samhällsutvecklingen som direkt medfört allvarliga strukturella skador inom arbetsmarknad, bildning, kultur, hälsa (fysisk och psykisk), unga som varken arbetar eller studerar, kriminalitet, minskat barnafödande, karriärsmöjligheter, förnyelse av högskolors/universitets utbud, motverkat banbrytande forskning, skadat medborgarnas möjligheter till välstånd i livet, stärkt klassamhället, för att nämna det främsta. Om man jämför skadorna med vilka möjligheter Sverige haft 2010-2025 i flera faser, men som stötts bort gång på gång hos alla nämnda ovan, då förstår man också att den negativa statistiken samt skadekostnaderna nu är djupt förankrade i vårt land och lär inte försvinna före 2040. Snarare kommer den negativa statistiken och skadekostnaderna öka ännu mer. Detta är de strukturella jämförelserna mellan vad globaliseringen och kommersialiseringen tagit över i jämförelse med vad staten försummat, som tydligt bevisar vilka extrema skador som medvetet förankrats i vårt land. Det kunde sett helt annorlunda ut fram till 2025.

År 2026 är vi halvvägs till 2040. Skadorna under de senaste 15 åren är enligt mig uteslutande orsakade av f.d. Rödgröna regeringens haveri 2014-2022 som präglat det sänkta skepp Tidöregeringen tog över 2022. I det sänkta skeppet fanns inga resultat eller värde för strukturella uppsidor att tala om i relation till globaliseringen och kommersialiseringens framfart vilket hade krävt insatser för längesedan. Den skattkista Troberg och DIK önskade att Tidöregeringen tog upp till ytan efter valet 2022 för att stärka kreativa och kulturella branscher och hela samhället på strukturella nivåer, fanns inte. Skattkistan var ganska tom snarare. Det låg heller inte några starka uppsidor med kompetens och knowhow i kistan för att ta Sverige framåt under dessa fyra år som Regeringen Kristersson haft makten, således fanns heller inte något nytt att bygga argument kring för att försvara kulturens starka värde i det (o) moderna landet Sverige. Då hade man kunnat kräva väsentligt mer av sittande regering.

Uppsidorna med kulturen som drivkraft 2014-2022 skulle ha minskat den negativa statistiken på betydande nivåer, minskat skadekostnader, format ett bättre samhälle från stad till landsbyggd, stärkt kunskapssamhället och lett till starkare kulturbudgetar långt före pandemin. Då hade branschen och intresseorganisationerna varit nöjda. Men uppsidorna saknas helt, precis som transformationerna och den nya konkurrenskraften. Därmed saknas även resultaten och värdena som sedan länge hade behövt förankras i Sveriges och medborgarnas dna som en central del av vårt lands moderna infrastruktur, kultur och resiliens. Då hade detta guld funnits i kistan Tidöregeringen tog över 2022, men i kistan fanns inget guld vilket därmed har gett Tidöregeringen fritt utrymme att förändra vad de velat. Förstås de strukturella skillnaderna bättre nu och vad Sverige saknar? Dessvärre bryr sig allför få om kulturens roll, resultat eller värde ännu eller kan relatera till den i Sverige efter vad f.d. Rödgröna regeringen har försummat och orsakat i skador. Därför har globala och kommersiella intressen fått ta över. Men det självförstörande systemet som pågår i Sverige bevisar så mycket värre lidelse och skador som berör hela vårt land och EU.

Troberg menar att staten, regioner och kommuner nu lider av Tidöregeringens sänkta kulturbudget. Plötsligt uppmärksammar branschen och intresseorganisationerna att skadorna är väldigt omfattande.

Vad Troberg och DIK inte förstår eller är medvetna om är att samtliga tre nivåer är orsaken till att Sveriges möjligheter att inta en ledande och stärkt position för våra medborgare och samhälle har berövats av dessa tre nivåer själv i 15 år. Tillsammans med f.d. Rödgröna regeringen har de blockerat Sverige från att utvecklas nationellt, i Europa och internationellt gällande kultur-, välfärds- och samhällsfrågor på strukturella nivåer. Det rör även export, konkurrenskraft och mjuk makt.

Mellan de tre nivåerna råder ett obegripligt glapp i kompetens och knowhow i relation till vad medborgarna, samhället och omvärldens utveckling har krävt. Även i relation till vad globaliseringen, kommersialiseringen, kulturella transformationer och techutvecklingen som sedan länge leder fronterna, har krävt. Därför är statens, regioners och kommuners förebyggande insatser lika med noll och plötsligt står samtliga med ofantliga skador att hantera som nu uttrycker sig i en kultur- och samhällskris. Till detta kan DIK addera SVT som flertalet gånger stött bort toppinnovativa format, kompetens och knowhow som med förebyggande ansatser hade genererat de resultat och värde som DIK först nu 2026 saknar. SVT:s försummade roll för samhällets utveckling är nämligen också en central del av det som skadat kulturen på strukturella nivåer, branschen och budgetar där SVT:s uteblivna framsteg och transformationer sänkt Sveriges totala potential över tid fram till 2026. SVT ligger alltså också bakom skador som direkt ska härledas till sänkningen av kulturbudgeten på 2 miljarder som Troberg och DIK tar upp nu saknas. Utan nya uppsidor värnas inte kulturen framåt men SVT får ju sin budget tryggt varje år ändå.

Utöver ovanstående har Sverige 2010-2026 även genomlidit en mycket allvarlig försummelse gällande immaterialrättslig utveckling. Även detta på statlig, myndighets, regional, och kommunal nivå. Det har skett trots att immaterialrätt varit och är guldnycklarna bakom för att förstå ett samhälles väntade utveckling, välfärd och statistik samt för att förebyggande hantera globaliseringens och kommersialiseringens påverkan inför ett helt samhälles strukturella utveckling. Där värde finns att hämta, ditåt drar medborgarnas, välfärdens och samhällets utveckling. Om man förebyggande kan utläsa techentreprenörernas intressen inför frågorna de vill kontrollera och vad som skapar resultat och ekonomiska värden, då kan man även förstå en stats, samhällens och medborgarnas utveckling i den kulturella och tekniska omdaning som väntar därefter, om man agerar förebyggande och vet sitt lands kulturella mognad och status (före och vad man vill uppnå). Så har varken stat, myndigheter, regioner, kommuner eller public service arbetat trots de haft alla möjligheter till det genom en massa svenska och EU-relaterade styrdokument i 15 år, men har stött bort insatser, know how och tydligen även styrdokument på redan uppnådd forskning, gång på gång. Även FN:s Agenda 2030 har tydligt lyft fram resultat och värdeskapande i en hållbar riktning vilket sällan går att uppnå utan att immaterialrätten är central. I Sverige har inte immaterialrätten varit viktigt som ett analyserande verktyg inför strategier, utveckling av sociala innovationer, för att förstå medborgarnas vanor eller samhällets väntade förändringar. Detta korrelerar direkt med de försummade och uteblivna transformationerna med strukturella uppsidor som hade gett resultat och värde för hela Sverige. Denna allvarliga immaterialrättsliga skada har berövat Sverige på en ledande ställning i Europa och internationellt gällande att med resiliens värna våra medborgare, välfärd och samhälle, för att samtidigt stärka konkurrenskraften över tid och göra Sverige attraktivt. Till immaterialrätten hör även demokratins utveckling och mjuk makt som även det skadats allvarligt på grund av att immaterialrätten aldrig fått en central betydelse i kultur- och samhällsutvecklingen under de senaste 15 åren. Detta  i relation hur det kunde ha blivit fram till 2026 om insatserna kommit på plats med start 2010.

Kulturkrisen 2026 beror på följande orsaker.

Listar i korthet de skador stat, myndigheter, region, kommuner, politik och public service orsakat som föranlett kultur- och samhällskrisen på strukturella nivåer.

Följande står klart:

1. Stat, myndigheter, region, kommun och politik. Stat myndigheter, region, kommun och politik Sverige står för långt ifrån den moderna kulturens kraft och front som sedan länge uteslutande domineras av globaliseringen och kommersialiseringen strukturer. Kulturen är i sig själv ett försummat område men kulturen agerar sedan länge även i symbios med innovation, tech, teknik och flera välfärdsfrågor som därmed blivit gravt försummade. Detta har pågått under lång tid parallellt som f.d. Rödgröna regeringen präglade kultur- och samhällsutvecklingen 2014-2022 mycket negativt utan att beakta vad som skett i omvärlden. Därför finns inte banbrytande forskning, sociala innovationer, interdepartementala samarbeten eller starkt framflyttade positioner för att i nya skärningspunkter stärka Sverige nationellt samt stärka vårt land i EU och internationellt. Detta har drabbat medborgarna och hela samhället i mycket stor utsträckning över lång tid med stegrande verkan. Utöver det saknas kompetens och knowhow hos myndigheter, bl.a. Kulturrådet och Region Skåne Kultur, som brister stort inför samhällets väntade problem trots att de hanterar EU:s kultur- och innovationsmedel i rollen som Sveriges huvudaktör gentemot EU:s kulturella och kreativa innovationsprogram. Detta är mycket allvarligt då deras arbete och bristande kompetens går på tvären mot vad Sverige och EU ska främja. Både Kulturrådet och Region Skåne Kultur går emot vad både EU och FN sedan hela 2010-talet syftar till att främja där unik kompetens och innovationer ska vägleda länder och ta hela unionen och FN:s medlemsstater framåt. Det är extremt allvarligt att båda dessa går emot Sveriges, EU:s och FN:s beslut och vad ekonomiska stöd ska främja.  Därmed har samtliga ovan sedan länge blockerat kulturens banbrytande utveckling med förebyggande resultat och värde för alla medborgare och hela samhället. Sveriges kultur-, innovations- och samhällsutveckling har hindrats för att utvecklas på strukturella nivåer under lång tid med stora nersidor i form av negativ statistik och höga skadekostnader som följd. På departementsnivå har det länge helt saknats interdepartementala samarbeten gällande dessa tvärdisciplinära frågor som berör frågorna bildning, kultur, hälsa, innovation, tech och teknisk utveckling tillsammans trots att just dessa samtliga frågor är vad som transformerat Sverige genom globaliseringen och kommersialiseringen i 15 år som har sitt ursprung i USA och Asien främst. Denna allvarliga försummelse bottnar i flera faktorer, framför allt vad f.d. Rödgröna regeringen aldrig beaktade eller främjade trots allt var svart på vitt vad som behövde göras och förändras. Detta har även stöd i den rapport Kreativa Sverige (SOU 2022:44) där rapportförfattaren drar slutsatsen ”Det viktigaste i denna riktning är att en fortsättning sker från statligt håll – för att undvika de senaste drygt tio årens oregelbundna och planlösa arbete för de kulturella och kreativa branscherna, och de system som de berörs av.” (SOU 2022:44 s.15). Därmed har Sverige missat sin utvecklingsresa som kunde gjort vårt land världsledande. Detta kan absolut inte Tidöregeringen beskyllas för när de tog över kulturfrågorna i slutet av internets andra fas för att ställa om inför den nu pågående tredje fasen. Med tanke på att kultur är centralt inom digitala medier och internet där Sverige redan ligger 15 år efter, är det makabert att anklaga andra än f.d. Rödgröna regeringen för att det 2026 råder en kulturkris.

2. SVT. SVT har varit allvarligt fat and happy 2010-2025 baserat på den dominerande position de hade fram till 2010.Sedan 2010 har SVT gravt missbrukat sitt uppdrag när de ständigt förlorat kampen att bygga relationer till barn och unga, stärka bildning samt med nya format och innovationer konkurrera med digitala mediers starka globalisering och kommersialisering som styrts av utomeuropeiska intressen. SVT har haft alla möjligheter att som public service bli en dominerande aktör i Sverige och pionjär för att visa omvärlden hur fronter ska hanteras och transformeras, men de har totalt misslyckats. Ny underhållning saknas även för att bilda och konkurrera med sociala medier för att stärka positionen till äldre målgrupper som även de följt globala fronter och trender. För SVT har det otvetydigt gällt att de måste agera förebyggande inför fronter, trender och skärningspunkter för att möta publiken, bygga relationer samt forma både bildning och kultur för hela samhällets utveckling, men har försummat möjligheterna vilket bevisats med tiden. Detta har tvärtemot medfört stor negativ statistik och skadekostnader för kulturen, välfärden och Sveriges strukturella utveckling i 10-15 år samtidigt som SVT eliminerat sig själv genom att förlora relationerna till publiken och därmed saknar uppsidor. År 2026 bevisas SVT:s haveri när de låter kommersiella profiler i tv-serierna Mammor och Shaolin Heroes som byggt upp sina varumärken utanför SVT, nu i nöd måste bli SVT:s budbärare i format, samhällsfrågor och teman som är allvarligt passerade för längesedan. Dessa format visar hur eftersatt SVT är mot de fronter som sedan länge har dominerat och att de försummat sina chanser i många år. Detta är mycket allvarligt då SVT är Sveriges högst finansierade mediehus och har ett genuint samhällsuppdrag. SVT har även medvetet missat åtskilliga tillfällen att inhämta kompetens och knowhow utifrån sedan 2011 för att stärka arbetet till barn och unga och äldre målgrupper vilket både hade stärkt välfärden och samhällsutvecklingen i fler bredare frågor gällande bildning, hälsa (fysisk och psykisk), kultur, karriär, kriminalitet, innovation, genus (och hbtq), teknik, tech och underhållning. Till detta berörs även frågor som demokrati, familj, försvar, mjuk makt, resiliens och tyngre frågor gällande samhällets tyngsta frågor rörande barn och unga i relation till deras föräldrar/vårdnadshavare. Utan SVT:s centrala roll i detta arbete i 10-15 år med den tyngd och renommé de hade inför 2010-talet, som därmed otvetydigt varit Sveriges främsta aktör för att hantera dessa samhällsfrågor som motvikt till digitala mediers framfart genom att förebyggande hantera globaliseringen och kommersialiseringens extremt svåra och nya frågor, har lett till att SVT svikit både kulturens och samhällets utveckling på allvarliga nivåer under lång tid. År 2017 valde SVT Malmö även att inte ens beakta två förebyggande och starka originalformat (tv-serier) som delgavs dem av undertecknad (reality och scripted) som kunde gett SVT mandat framöver i frågor som rör både barn och unga och underhållning i den nya globala och kommersiella konkurrensen. Arbetet bakom var baserat på världsunika analyser av digitala medier och logikerna bakom för att agera förebyggande inför trender och skärningspunkter. Detta är något SVT misslyckats totalt med. SVT stötte bort detta mycket värdefulla arbete baserat på kompetens och knowhow som förebyggande skulle lösa samhällets stora frågor med banbrytande resultat och värde. Tv-seriernas teman har sedan dess varit 100 procent centrala i Sveriges välfärds- och samhällsutveckling sedan dess gällande frågor som omger barn, unga och föräldrar/vårdadshavare fram till 2026, men hos SVT saknas ännu de strukturella framstegen trots de försökt sig på snarlika format själv i närtid.

Sedan 2017 har undertecknad haft minst tre format som var dedikerade för SVT:s uppdrag främst gällande kultur-, välfärds- och samhällsutveckling som var rätt positionerade med träffsäkra skärningspunkter i relation till globaliseringen och kommersialiseringens väntade utveckling. Även dessa format var stort värdefulla, uppbyggda med kunskaper, kompetens och knowhow från svenska lärosäten som SVT stöter bort, trots att även dessa tre format hade gynnat de kreativa och kulturella branscherna samt välfärds- och samhälleutvecklingens förutsättningar mer än vad SVT hittills lyckats med. Värt att veta är att SVT gärna utvecklar egna format som berör samma frågor och teman många år senare de fått formaten presenterade utifrån, eller i värsta fall köper in färdiga för licensiering. SVT motverkar genom sitt agerande att välutbildad kompetens med unikt know i Sverige motverkas från att utveckla originalformat för nationell samhällsutveckling och export som därmed genererar resultat, värde och intäkter för Sverige och EU. Det är således mycket allvarligt att SVT blockerar detta arbete när de inte ens klarar av att etablera relationer, skapa originalformat eller generera egna resultat och värde själv till samhället trots sin enorma budget.

År 2025-2026 först visas tv-serierna Mammor och Shaolin Hereos som bevisar hur beroende SVT nu är av utomstående kommersiella profiler för att bära fram centrala samhällsfrågor till Sveriges medborgare. Detta trots att SVT haft alla möjligheter att senast 2017 förstå vad Sverige behövt framöver med uppnådda resultat som därmed kunde utvecklats till egna originalformat med banbrytande teman, innovationer, forskning och karaktärer/profiler. Redan 2011 och 2015 kunde SVT nått revolutionerande framsteg men stötte bort även det. Fler exempel på SVT:s nödvändiga anlitande av kommersiella profiler finns i fler väldigt viktiga samhällsfrågor, även hur de nu tvingas kopiera TV4:s framgångsrika arbete. Det bevisar att SVT aldrig lyckats bygga upp relationer till publiken själva under lång tid utan måste i nöd använda bl.a. influencers renommé för samhällsfrågor trots de kunde etablerat relationerna själva samt byggt upp unika resultat, värde, innovationer samt nya originalformat sedan länge. Detta är ren kompetens och kapitalförstöring som dessutom skadat Sveriges största potential i kultur- och samhällsfrågor över tid.

Hösten 2025 granskade SVT även Joakim Lundell för en bok publicerad 2017 (Monster). Detta för att mediehuset SVT aldrig lyckats med samma bedrifter som Lundell hade gjort fram till 2017 (eller fram till 2025 då SVT-dokumentären visades), dvs. att som Lundell ensam bygga relationer, nya format, ny modern underhållning samt stärka samhället. Att Lundell lyckades med att få barn och unga att vallfärda till bokhandlarna över hela Sverige för att läsa en fysisk bok är bedrifter SVT aldrig lyckats med överhuvudtaget. Bortsett från oegentligheter som SVT skildrar i Lundells liv (unga ville läsa om honom oavsett för han var den ledande influencern sedan flera år), bevisade Lundell att med rätt verktyg kan bildning, kultur och digitala medier agera i symbios för att stärka samhällsutvecklingen. SVT själv valde att ignorera välutbildad kompetens och knowhow redan från 2011 samtidigt som de har skadat Sveriges kultur, välfärds- och samhällsutveckling. Till skillnad från Lundell har SVT med sin väldigt höga budget tvärtemot orsakat allvarlig negativ statistik och ständigt utökade skadekostnader trots att de kunde varit ledande i frågorna. Detta är väldigt allvarligt. När SVT flertalet gånger stött bort toppinnovativa format och knowhow när globaliseringen, kommersialiseringen och Lundell fullständigt avväpnat SVT:s makt och förmåga att bygga relationer, då kvarstår bara kritik mot hur SVT arbetat. SVT kunde mycket välutmanat samtliga tre, dessutom varit starkare, plus att de kunde tillfört största värde till stat, regioner, kommuner, forskningen och politiken samtidigt. SVT har förstört kulturens förutsättningar för såväl utökad budget som förutsättningar för branscher och utövare genom att transformationer saknats. Ge inte SVT en krona till.

3. Immaterialrätt. Det saknas statliga, regionala och kommunala insatser gällande immaterialrätt på strukturella nivåer sedan 2010 fram till 2026. Detta trots att det redan 2010 stod klart på statlig nivå att immaterialrätten var oerhört betydelsefull för hela kultur-, välfärds- och samhällsutvecklingen framöver i den digitala epoken som var på stark framfart. Framför allt skulle insatser riktas till barn och unga. Immaterialrätten har varit det mest centrala juridiska området i den digitala utvecklingen 2010-2026 men detta har totalt försummats av staten, myndigheter, regioner, kommuner och public service för att tillgodose medborgarna med framträdande kompetens som kan generera resultat och värde från barnsben till vuxen.

Under den 15 år långa perioden har immaterialrättsliga resultat och värdeskapande varit helt centralt i globaliseringens och kommersialiseringens framfart för att lyckats uppnå extrema framsteg i alla världens hörn. Detta har skett genom att de stora techjättarna tagit över medborgarnas fokus, intressen, tid, bildning, kulturella uppfattning, demokratiska och politiska ställningstagande, inverkat på hälsan, präglat underhållningen, tagit över relationer, socialt liv, stärkt klassamhället, m.m. För en stat handlar detta om centrala välfärds- och samhällsfrågor som därmed ständigt har fått nya skärningspunkter att förebyggande förhålla sig till som har gått att analysera och beräkna fram genom tvärdisciplinära angreppssätt samt genom att följa fronterna vilket undertecknad gjort. I Sverige har varken stat, myndigheter, regioner, kommuner, politiken eller public service arbetat förebyggande i några skärningspunkter överhuvudtaget. Detta trots att immaterialrätten varit guldnycklarna för att förstå digitala mediers och samhällets utveckling, dvs. där resultat och värde finns, där agerar tech och tekniska framsteg, per automatik formas medborgarna och samhället därefter. Korrelationen är mycket stark. Utan immaterialrättsliga strukturella insatser i 15 år för kulturen, innovation, välfärden och samhället står sig Sverige synnerligen svagt år 2026 och flertalet generationer är drabbade av att immaterialrättsliga satsningar uteblivit därmed. Därför har globaliseringen och kommersialiseringen med utländska intressen och immaterialrättslig ledande kompetens tillåtits att ta över medborgarnas fokus och samhällets strukturer, samtidigt som det har förändrat ett vårt lands förmåga att uppnå mjuk makt då det ställer krav på förebyggande och toppinnovativa insatser i relation till omvärlden.

Att det i Sverige inte skett strukturella insatser inom immaterialrätt riktat till grundskola, gymnasie, högskola, universitet och kulturutbildningar är ett medvetet haveri och skandal av samtliga nämnda. Detta har jag talat om både 2014 och 2017 till regioner och kommuner, som aldrig har förstått immaterialrättens strukturella betydelse för hela samhället och därmed heller inte varför insatser behövts. Trots att styrdokument funnits sedan 2010 på svensk, EU och internationell nivå med koppling till digital utveckling, bildning, kultur, teknisk innovation m.m. Därmed har stat, regioner och kommuner själva motverkat sin egen och Sveriges strukturella utveckling.

Först 2025 kom Kungliga Ingenjörsakademin, IVA, med en förstudie kring immaterialrätt för att i slutet av internets andra fas, i början av den tredje fasen som vi redan befinner oss i, rädda något ur det svenska immaterialrättsliga haveriet. Förstudien överlämnades till bildningsdepartementet och utskottet hela 15 år för sent. Det har därmed saknats immaterialrättslig grund, synsätt och utbildning för flera generationer vilket har försämrat medborgarnas karriärer och förutsättningar för att nå välstånd i livet. Så pass viktig är immaterialrätten, inte minst för den tid som väntar. Immaterialrätten håller även kreativiteten  och lösningsorienterade synsätt vid liv genom hela livet vilket snart är en nödvändighet för medborgare när fler kommer att gå utan jobb, behöva byta karriärsriktning etc. Där barns kreativitet avtar från tio års ålder, ska immaterialrätten ta över för att värna kreativiteten och lösningsorienterade synsätt genom hela livet. Om både kompetens i immaterialrätt samt kreativiteten är borta sedan länge, hur ska morgondagens entreprenörer överhuvudtaget födas? Skadan är ett faktum och detta har medvetet skett av staten. Sverige skiljer sig markant från andra länder, bl.a. Japan som tidigt utbildar barn och unga i immaterialrätt, men det finns fler goda exempel. Först i närtid har även kreativitet och kultur tillkommit inom STEAM där även immaterialrätt förväntas ingå, men det är 15 år för sent och skadorna på hela samhället är ett faktum. Den immaterialrättsliga medvetna försummelse i Sverige har därmed förstört kulturens förutsättningar gällande såväl utökad budget som förutsättningar för branschen och utövare genom att transformationer från staten, myndigheter, regioner, kommuner, politiken och public service saknats i 15 år.

4. Statligt finansierad innovation. Årligen får Vinnova, RISE och Almi enorma budgetar för att utveckla och förbättra hela samhället i led med att ge såväl medborgarna som stat, myndigheter, regioner, kommuner och politiken resultat och värde. Ny forskning, banbrytande innovationer och tvärdisciplinära helhetsgrepp ska leda till stora framsteg vilket även berör kreativa och kulturella branscher nya (även fler branscher). Trots det motverkas Sveriges strukturella utveckling inom flera samhällsfrågor, så även kulturen, från att nå nya uppsidor. När detta inte fungerar når Sverige varken banbrytande forskning, framgång med innovationer, attraherar forskare eller når framsteg gällande resultat och värde som medborgarna och hela landet förtjänar. Denna allvarliga försummelse och medvetna blockering syns i den negativa statistiken och skadekostnaderna vårt land tyngs med. Även SVT berörs av detta som sedan länge behövt banbrytande forskning och tvärdisciplinära insatser för att möta globaliseringen och kommersialiseringen, något SVT själva stött bort och inte lyckats framställa själv. Statligt finansierad innovation tillsammans med regioner och kommuner motverkar Sverige och EU från att utvecklas. Detta har förstört kulturens förutsättningar gällande utökad budget, nya förutsättningar för kreativa och kulturella branscher och yrkesutövarna genom att transformationer och uppsidor saknas.

5. Fysisk och psykisk hälsa. Frågorna fysisk och psykisk hälsa är centralt för barn och unga. De senaste 15 åren har digitala medier förändrat spelplanen för hela samhället där globaliseringen och kommersialiseringen allt mer påverkat dessa frågor, än värre dominerat unga generationers tillvaro, vilket starkt påverkat deras förhållningssätt till den fysiska och psykiska hälsan. Även deras föräldrar/vårdnadshavare har berörts då digitala medier riktar sig till alla, plus att när staten inte agerat rätt har föräldrar/vårdnadshavare behövt träda in trots totala okunskaper inför vad digitala medier har medfört för skador eller väntades medföra.

Detta är viktigt att lyfta fram eftersom det utgör kärnan till skadorna som uppstått i Sverige dessa 15 år där framför allt digitala medier påverkat samhället med utomeuropeiska intressen bakom. Utan att staten har agerat förebyggande i nya skärningspunkter med 3-5 års framförhållning inför vad som har väntat har Sverige, har detta svikit barn och unga födda på sent 90-tal och samtliga födda under hela 2000-talet, även deras föräldrar/vårdnadshavare. När inte insatser eller innovationer har funnits eller nått fram till målgrupperna, tillika inte forskning, har detta berövat såväl medborgarna som hela samhället strukturella uppsidor. Samtidigt som försummelsen har tillåtits pågå i 15 år, med ständigt ökad negativ statistik och högre skadekostnader, har frågorna sålts ut mer och mer till privata intressen (läs: techplattformarnas ägare).

Undertecknad identifierade och definierade frågorna gällande barn och ungas väntade behov redan från tidigt 2000-tal fram till 2010, då var de strukturella behoven fastställda och vilka insatser som behövdes i de nya skärningspunkterna under 2010-talet. År 2011 bokade jag därför ett möte med Lunds psykologiprofessor gällande barn och unga, kultur och hälsa (fysisk och psykisk) i relation till vilka förebyggande insatser som behövde forskas på och initieras i samhället på nationell, regional och kommunal nivå. Då hade redan det innovativa projektet Film & Teaterskolan drivits i Helsingborg i tre år med mycket goda resultat och värden att ta framåt. Professorn stötte bort både sakfrågorna och insatserna som behövde forskas på, så även av Region Skåne, flertalet kommuner, nationella politiker, lokala politiker, myndigheter som fick ansökningar, mfl.

Sverige ligger därför 15 år för sent inför de högaktuella skärningspunkter som ständigt flyttats framåt vilket har varit ett medvetet val av berörda. Därför har aldrig kulturen fått den centrala betydelse i Sverige som har varit nödvändig när digitala medier, globaliseringen och kommersialiseringen tagit över sedan 2010-2025 och fullständigt transformerat samhället med nya strukturer för medborgarna att förhålla sig till. Därför har heller aldrig kulturen fått sin nya betydelse till barn och unga samt föräldrar och vårdnadshavare gällande bildning, hälsa (fysisk och psykisk), karriär, klassamhället, relationer (mellan medborgare och staten), sociala relationer, fritid (ensamhet, föreningsliv, segregation), etc. Parallellt har de stora techplattformarnas förutsättningar helt transformerat kulturen och dessa listade frågor utifrån sina intressen medan staten, myndigheter, regioner, kommuner, politiken och public service helt förlorat greppet om frågorna. Frågorna har dessutom lämnats till medborgarnas och samhällets öde trots Sverige kunde varit världsledande inom just kultur och hälsa för att värna en stat, medborgarna och samhället förebyggande.

År 2026 inför politiken förbud som rör digitala medier och skärmar. Först nu, dvs. 15 år senare, tittar man på frågor som omger barn och unga framdrivet av globaliseringens och kommersialiseringens kulturella transformationer som redan har orsakat den negativa statistiken och skadekostnader när staten helt lämnat dessa frågor till sitt eget öde under lång tid. I internets tredje fas börjar politiken först nu tänka på att sociala medier kan ha betydelse för samhällets väsentliga och strukturella frågor.  Hur mycket mer bevis behöver läggas fram för att inse att Sverige ligger 15 år efter där staten, myndigheter, regioner, kommuner, politiken och public service redan har orsakat extrema skador för såväl medborgarna som samhället?

Nu talar politiken om förbud för sociala medier likt många andra länder, men den som förstår hur gravt försummad Sveriges kultur- och samhällsutveckling har varit i 15 år förstår även att det har stötts bort åtskilliga insatser med stark kompetens och knowhow bakom i Sverige som sedan länge hade motverkat digitala mediers starka påverkan med nya uppsidor. Staten, myndigheter, regioner, kommuner, politiken och public service bär ansvar för detta haveri som lett till extrema skador över lång tid. Därför har Sverige inte bara en kultur- och samhällskris, skadorna har på djupet nått in i hemmen där föräldrar och vårdnadshavare nu måste hantera risker med självskadebeteende och suicid hos så unga medborgare som 10-13 år. Det är en mycket allvarlig skada mot medborgarnas liv och förutsättningar till ett bra liv kan jag lova. Utan nya strukturella uppsidor i Sverige sedan 15 år är riskerna för lidelse, sorg, tragik och livstrauman nu mycket påtagligt överhängande för föräldrar/vårdnadshavare. Denna försummelse av hälsofrågor som rör fysisk och psykisk hälsa har orsakat skador för medborgarna och hela samhället för 100-tals miljarder, vilket skattemedel måste finansiera när förebyggande insatser som kunde mött omvärldens utveckling  inom kultur, forskning och tech sedan länge, saknas. När staten inte tagit ansvar under dessa 15 år har intresseorganisationer allt mer tillgodosett sig hantering av frågorna, dvs. ansvaret för frågorna har börjat delas ut till stiftelser och kommersiella aktörer vilket sker högfrekvent från Stockholm. Vår huvudstad är centrum för delegering av viktiga samhällsfrågor till intresseorganisationer, kommersiella intressen och stiftelser vilket självklart beror på närheten till politiken. Därför får bolag i Stockholm dessa viktiga samhällsfrågor att hantera, något de också arbetar hårt för att tillgodose sig med. Detta formar Sverige i en Stockholmscentrerad riktning vilket har pågått tio års tid.

Det är därför inte en slump att ”Psykisk hälsa på schemat” har uppstått från Stockholm med merparten av intresseorganisationerna, de kommersiella aktörernas och stiftelsernas huvudkontor belägna i huvudstaden. Hälsofrågorna är egentligen statens, regioners och kommuners ansvar sedan länge men då inget har hänt på 15 år med strukturella uppsidor för att lösa frågorna, krävs det i nöd att intresseorganisationer, kommersiella bolag och stiftelser tar över. Att detta sker i Stockholm är inte en slump då intressena runt hälso- och samhällsfrågorna är nära kopplade med politiken i huvudstaden som därmed överlåtes. Inte sällan med stöd av politiken. Kontrollen förloras också genom att frågorna delas ut än om dessa absolut hjälper till i samhället. Den stora frågan gäller koncentreringen i Stockholm där nätverk samt tidigare uppdrag för stat, myndigheter, regioner och kommuner inte sällan leder till att frågorna flyttas över till dessa intressen. Att frågorna koncentreras i Stockholm och inte andra städer eller orter, är ingen slump. Trots denna utveckling har Sverige mycket illavarslande statistik gällande hälsa och andra samhällsfrågor över hela landet som ständigt utökar skadekostnaderna samtidigt som dessa intressen blir allt fler och dominerande. Denna utveckling hade inte skett om Sverige agerat förebyggande från 2010, då hade merparten av frågorna lösts på helt andra strukturella sätt.

Regeringen Kristersson har försökt förändra Sveriges hälsa trots att de tog över ett sänkt skepp. Det innebär nu att samhället har en vårdskuld för fysisk och psykisk hälsa hos barn och unga som kommer att öka i allt större takt än det finns uppsidor som hjälper medborgarna. Samtidigt bär Sverige på en historik av överdiagnostisering, tablettmissbruk samt föräldrar/vårdnadshavare som själva inte klarat av perioden 2010-2025 som varit en extremt svår tid att vara förälder i just pga. digitala medier (spel och sociala medier har omkullkastat allt även för vårdnadshavare/föräldrar). Just därför har de förebyggande insatserna från 2011 varit så viktiga men de har stötts bort gång på gång.

Digitala medier är i sig själv en mångfacetterad kulturbärare. Denna komplexa kulturbärare har direkt påverkat Sveriges kultur och samhällsutveckling konstant, detta samtidigt som båda ständigt varit i transformation. Enskilt varför sig, och tillsammans (strukturerna). Utan att dessa strukturer varit i kulturell symbios har digitala medier tvärtemot slitit isär medborgarnas tillvaro, liv och hälsa. Detta gäller såväl barn, unga, föräldrar och vårdnadshavare som haft en överanvändning, inte varit kulturellt förberedd eller pga andra yttre faktorer fallit offer för techjättarnas intressen. Ytterst handlar det om hälso- och klassfrågor, även kontextuella frågor som omgivning etc. Utan statens förebyggande insatser som innebär skyldigheter att hantera dessa frågor, som nu är väldigt allvarligt försummade, har allt lämnats till medborgarnas eget öde. Alla är användare av kulturens och underhållningens utbud tills att den tunna skiljelinjen för att bli ett offer överträds. Där skulle staten trätt in förebyggande med sitt utbud och flyttat fokus för att värna medborgarna samt deras föräldrar/vårdnadshavare. Det har aldrig skett på de strukturella nivåer som otvetydigt har krävts, då hade vi inte haft den negativa statistik som nu är ett faktum inom i stort sett alla samhällsfrågor.

Trots att det funnits kompetens och know how i Sverige redan från 2010 för att rädda medborgarna och samhället undan detta haveri, har förfallet pågått i 15 år tills idag med ständigt utökad negativ statistik och högre skadekostnader. Skadorna som berör fysisk och psykisk hälsa grundas på kulturella förändringar som utan statens uppsidor även orsakat stora skador på kulturens nödvändiga omställning, dvs. en breddning av hur kultur som verktyg måste användas för att stärka resultat och värde. Utan statens, myndigheters, regioners, kommuners, politikens och public service insatser har det även förstört kulturens förutsättningar för såväl utökad budget som för branscher och dess utövare genom att transformationer saknats.

6. Kreativ sektor. I februari 2026 kom en rapport från Kreativ sektor, beställd av Region Stockholm, som bevisar att huvudstadsregionens kreativa och kulturella branscher omsätter 400 miljarder. Årligen omsätter hela Sveriges kreativa och kulturella branscher 650 miljarder enligt Kreativ sektors rapport från 2025, dvs. den absolut största delen av branschernas omsättning i hela Sverige sker i Stockholm. Det är inte en slump utan bottnar i en mycket osund utveckling för hela Sveriges och EU:s intressen.

Sedan länge råder en problematisk koncentrering av frågor i Stockholm gällande kultur, media, innovation, finansiering och tech som under de senaste 15 åren även spritt sig till hantering av välfärds- och samhällsfrågor. Välfärds- och samhällsfrågorna har direkt tagits över av intressen i Stockholm. Detta har medfört en stark koncentrering gällande vart frågorna hanteras, hur frågorna hanteras, vart budgetar förädlas, vem som tillåts driva fram frågorna samt och hur makten inom kultur, media, innovation, finansiering och tech relevant för hela Sverige allt mer koncentrerats till detta geografiska område. Närheten till riksdag, departement och utskott har blivit en mycket central faktor i denna utveckling. I Stockholm investeras mest inom tech, där finns alla de stora mediehusens huvudkontor med stora redaktioner, i Stockholm finns de största myndigheterna inom kultur, i Stockholm finns flest produktionsbolag kopplade till SVT och SR samt de kommersiella kanalerna (TV4, TV3, TV5, m.fl.) för att producera tv, media och radio, i Stockholm återfinns  nationalscenerna och museerna inom kultur (konst, teater, opera), där finns även de flesta intresseorganisationer för kultur och media, där finns även de flesta stiftelserna för hantering av samhällets stora frågor som staten inte klarar av att hantera, i Stockholm hålls även alla galor för prisutdelningar tex Nobelpriset, tv- och filmpris, journalistpris, m.m. Koncentreringen är extremt stark och påtaglig som måste ställas bredvid hur hela Sverige har utvecklats under de senaste 15 åren, inte bara Region Stockholm.

Att Stockholm har de flesta intresseorganisationer och stiftelser som hanterar synnerligen viktiga samhällsfrågor med effekter på hela Sveriges utveckling, korrelerar starkt med den nära kopplingen till riksdag, departement och utskott vilket förstärker en osund och skev koncentreringen som berör hela landet. Makten finns i Stockholm och fördelen samtliga ovan har av det som länge har pågått är extremt stor trots att hela Sverige inte alls får de resultat och värde åter som vårt land borde. Den snedvridna utvecklingen märktes inte minst i pandemin där yrkesutövare inom kultur i Stockholm tilläts skrika högt i media som direkt väckte reaktioner hos både ministrar och politiken som svarade med förändringar. Detta trots att ministrar fick mail om missförhållanden i andra delar av landet i frågor som aldrig åtgärdades. Det som sker i Stockholm bedöms vara viktigare än någon annanstans i Sverige av både makten och nämnda ovan, som därmed har ett mycket stort ansvar för resultat och värde som ska åter till hela vårt land, men trots det har vi en illavarslande statistik som berör hela samhället sedan länge. Det som pågår i Stockholm är alltså väldigt osunt för hela Sverige.

Detta har de senaste 15 åren varit en negativ utveckling för hela Sveriges främsta då koncentrationen har medfört en allt snävare förståelse och tolkning av vårt lands behov från stad till landsbyggd. Det har samtidigt har präglat kulturutbudet, kulturens och välfärdens utveckling, sociala innovationer, vart kapital koncentreras, vilka frågor som hanteras av intresseorganisationer, vilka frågor stiftelser tar kommandot om tillsammans med näringslivet, vart arbetsmöjligheter finns (framför allt inom KKB), vilka tv-format som väljs ut för Sveriges intressen av public service och de kommersiella kanalerna, etc.

Trots denna koncentrering som Region Stockholm är väldigt nöjda med utifrån en omsättning på 400 miljarder (av totalt 650 miljarder) har vi sedan länge haft en allvarligt undermålig kultur-, välfärds- och samhällsutveckling som berör hela Sverige. Logikerna bakom det som pågår i Stockholm stämmer alltså inte med tanke på att Region Stockholms makt lett till en extremt stor maktdominans gällande kultur, media, tillgång till kapital, innovation och viktiga samhällsfrågor. Detta ska otvetydigt väcka följande tanke: Med Stockholms stora dominans och makt över kultur, media, kapital, innovation, välfärd och samhällsutvecklingen som rör hela Sveriges intressen, varför mår inte Sverige bättre? Koncentreringen av makt, statliga ekonomiska medel, nätverk med politiken, departement, utskott, myndigheter, de stora kultur- och mediehusen samt tillgång till privata ekonomiska medel, är mycket viktiga frågor att beakta för hela Sverige. Det berör absolut även Stockholm som jag tror är mindre benägna att ändra ett vinnande koncept. De som sitter vid makten i båda regeringsblocken och myndigheter bör otvetydigt bry sig om denna osunda utveckling som är mycket påtaglig. Det skadar Sverige nämligen.

Men trots osund koncentrering av kreativa och kulturella branscher förmår Region Stockholm (inkluderat alla kommuner) inte att förbättra hela Sveriges strukturella utveckling, men de har sedan länge besuttit och tillgodosett sig störst makt för sina egna leds framgång, Stockholms framgång och även för Sveriges framgång som huvudstad? Men de strukturella uppsidorna för hela Sverige saknas vilket bekräftar att Stockholmsregionens intressen är otvetydigt främst för sig själv. Parallellt har den negativa statistiken skenat i alla samhällsfrågor sedan länge, så även skadekostnaderna som hela landet får bära.

Gällande kultur enskilt. Trots att kreativa och kulturella branschers samtliga intresseorganisationer finns i Stockholm, alla de stora kulturmyndigheterna finns i Stockholm,  kulturens nationalscener och museer återfinns där, flest yrkesutövare är samlade där, flest nypremiärer sker i huvudstaden, alla originalformat och nypremiärer inom film, tv och radio utgår i stort från Stockholm (dvs. bara där får immaterialrättslig framgång och värde uppstå), har kulturens utveckling motverkats och skadats mycket allvarligt över tid under hela 2010-talet fram tills idag 2026.

Nu råder en kulturkris och samhällskris som hela Sverige berörs av. Då syftar jag på att kulturen inte fått den breda och nya funktion för hela Sveriges intressen i led med att möta globaliseringen och kommersialiseringens strukturer och makt över samhället där bildning, hälsa, kultur, fritid och sociala frågor aldrig har transformerats på statlig, departements, myndighets, regional, kommunal och politisk nivå. Heller inte via public service. Den osunda koncentreringen i Stockholm av frågor inom kultur, media, innovation, kapital, välfärds- och samhällsfrågor med en extrem maktfördel som otvetydigt främst gynnar Stockholmsregionen mer än alla andra regioner i hela Sverige, måste på djupet beaktas och hanteras när makten sätter sig in i hur hela Sverige mår. Sannolikt vill inte makten förändra något heller för de är själva beroende av koncentreringen där de ett ömsesidigt förhållande av makt och kontroll. Kulturkrisen är således orsakad av Stockholmsregionen själv som länge motverkat att frågor hanteras lika för alla medborgares och regioners intressen för att samhället ska komma optimalt framåt. Ytterst handlar det om konkurrensfördelar i EU, internationellt, export och mjuk makt. Tvärtemot orsakar Stockholmsregionen negativ statistik och skadekostnader i hela landet när de blockerar Sveriges främsta utveckling, något som alla medborgare och regioner tvingas betala för när resultaten och värdena för hela vårt land uteblir. Det är inte viktigt för Stockholmsregionen att detta förändras, då hade det inte sett ut såhär. Förändringen av detta är något som togs upp i JK-rapporten 2022 (Scandinavian Four/Nyheter) efter haveriet i pandemin där undertecknad föreslog att nya myndigheter behöver placeras på andra ställen än i Stockholm.

7. Kultur- och makteliten. Båda återfinns framför allt i Stockholm pga. den osunda koncentrering som tillåtits utvecklas under hela 2000-talet fram tills idag 2026. Det beror även på vad som diskuterats ovan. Eliten finns inom alla segment av frågor: kultur, media, innovation, kapital, tech, politik, stiftelser mm. Eftersom det nu råder en kultur- och samhällskris där kreativa och kulturella branscher med berörda intresseorganisationer skriker ut sin smärta när kulturbudgeten sänkts, kan man fastställa att kultur- och makteliten inte når de resultat och värde som krävs för hela samhället i den nu globaliserade och kommersialiserade tillvaron. Kultur- och maktelitens övergrepp på resten av Sverige, som i skuggan av deras intressen och utövning försummat hela Sveriges förutsättningar för medborgare, välfärds- och samhällsfrågor, ställs nu på sin spets eftersom kulturkrisen är ett faktum. Det cirkulära kretsloppet där kulturens värde för infrastrukturen har raserats i 10-15 år pga. denna snedvridna kultur- och maktelit som främst gynnar sitt eget före hela Sveriges intressen och nödvändiga behov eftersom globala techjättar och kommersiella intressen fullt tagit över Sverige. Tro det eller ej, men nu vältrar kultur- och maktelitens egenintresse med starkt fokus på Stockholmsregionen tillbaka med negativ verkan på public service (SVT och SR), de kommersiella kanalerna, kulturhusen, mediehusen, nationalscenerna, intresseorganisationerna, stiftelserna mfl. Det är dyrt att upprätthålla osunda intressen och system i en demokrati. Kulturens skador 2026 beror på långvarigt odlande av en elit vars intressen främjas mer än vad Sverige behöver.

8. Digital och teknisk utveckling. Det saknas statliga, regionala och kommunala innovationer med fokus på tech och teknisk utveckling som hade tagit Sverige långt framåt sedan 10-15 år. Denna negativa utveckling rör sig långt in i frågor som berör arbetsmarknad, bildning, kultur, hälsa (fysisk och psykisk), klassamhälle, sociala relationer, m.fl. Den tekniska utvecklingen saknar kulturens kraft i de nödvändiga transformationer med forskning och utveckling av innovationer som sedan länge har behövts. Alla fördelar med Ai år 2026 kunde ha börjat föreberedas och utvecklas senast 2015-2018 eftersom frågorna som behövde transformeras var identifierade och definierade, behovet identifierat, tekniken skulle komma och samhället var i behov av att motverka den negativa statistiken med allt högre skadekostnader. Denna försummade utveckling har skadat såväl kulturens som hela samhällets förutsättningar för att nå framsteg.

9. Korruption. Korruption skadar kultur- och samhällsutvecklingen på strukturella nivåer på statlig, regional och kommunal nivå som direkt berör kulturens utveckling. En del av den osunda utvecklingen gäller även hur bolag och yrkesutövare premieras mer än andra. Med tanke på att det finns en stark koncentration av makt och omsättning i Stockholmsregionen drabbar korruptionen värre för de aktörer som verkar utanför Stockholm. Detta med tanke på att det redan råder en mycket snedvriden tillvaro för övriga Sverige att konkurrera om framgång, kapital, nätverk, m.m. som även det främst gynnas i Stockholmsregionen, drabbas kulturen med hela Sveriges signum bakom påtagligt. Detta drabbar kulturutvecklingen i Sverige och är en del av att vi nu har en kultur- och samhällskris 2026.

10. Kulturens roll: stad och landsbyggd. Troberg tar upp att det nu råder stora skillnader i vilka kommuner som satsar på kulturen och inte. Detta är häpnadsväckande då digitala medier sedan länge har förutsättningar att riktas till alla medborgare oavsett stad eller landsbyggd, men insatserna har stötts bort gång på gång sedan 2011. Från 2011 har det funnits knowhow och insatser fram tills idag 2026 för att bygga relationer, värde och resultat när den ”platsnära kulturen” har förlorat sin makt och roll när den tagits över av globaliseringen och kommersialiseringens strukturer. Denna mycket allvarliga försummelse ligger staten, myndigheter, regioner, kommuner, politiken och public service bakom som orsakat synnerligen negativ statistik och höga skadekostnader som följd. Detta är en stor skandal att det kunnat inträffa och pågå, men det är tydligen en verklighet Troberg och DIK inte vill förhålla sig till utan ger Tidöregeringen skulden.  Kulturens roll gällande skillnader mellan stad och landsbyggd, regioner och kommuner, är otvetydigt orsakat av f.d. Rödgröna regeringen som hade makten 2014-2022 som redan var starkt påtagligt under pandemin. Att Troberg och DIK först 2026 uppmärksammar detta genom PWC:s siffror visar att även ni aldrig har förstått vad som omgärdat kulturens intressen sedan länge.

11. Film- och tv-industrin saknar nya format som korrelerar med digitala medier, globaliseringen och kommersialiseringen. Filmbranschen har missat flera möjligheter till omställningar genom nya format, inspirerade och präglade av digitala mediers utveckling, i led med att ta steget mot On demand samt för att utveckla det kreativa konstnärsskapet till den moderna publikens vanor. Likaså tv-industrin där både SVT och de kommersiella kanalerna medvetet har stött bort flertalet originalformat och unikt know how baserat på världsunika djupanalyser av digitala medier som även har präglat deras publiks vanor. Tv-industrin i Sverige saknar därför flertalet originalformat utvecklad med toppinnovativ kompetens som hade gynnat hela tv-branschen, industrin, immaterialrättsliga värden och export. När både film- och tv-branscherna och industrin stött bort flertalet starka och träffsäkra format med förebyggande verkan, då påverkas och försämras även frågorna kring mjuk makt. Även stat, regioner och kommuner har förlorat flera möjligheter att stärka kultur-, välfärds- och samhällsutvecklingen genom nya format för publicering på respektive nivås egna sociala kanaler. Det handlar om synnerligen innovativ kulturutveckling med internationell förankring. Dessa format hade även gynnat den fysiska upplevelsen av stadskärnor samt hur människor möts och utvecklas genom kultur. Genom att SVT och de kommersiella kanalerna endast främjar sina led och redan befintliga leverantörer och kreatörer (läs: Stockholmsregionen), raseras det cirkulära kretsloppet för kulturen där ny kompetens, knowhow, nya samhällsperspektiv samt hur ny underhållning bör utformas. Tvärtom har vi idag en total Stockholmsprägel av det film- och tv-utbud som sedan länge visas på både SVT och de kommersiella kanalerna, som tack vare deras dominans när de främjats i Stockholm även tagit klivet ut på Netflix, Prime mfl. Gällande regioner och kommuner är det med stor sorg att ni inte fått bli en del av Sveriges och EU:s toppinnovativa kultur- och samhällsutveckling vilket hade gett gehör i EU och internationellt genom helt ny typ av format och transformationer. Det är framsteg ni för alltid kommer att sakna.  Kulturkrisen 2026 som hänvisas till sänkt kulturbudget bottnar alltså i en mycket skadad utveckling av film- och tv-industrin i Sverige som på allvar nu drabbar hela Sverige. Även stat, regioner och kommuner i den nisch de sedan länge behövt som inte minst hade hjälpt kulturskorna att förnyas. I de två miljarder som saknas finns synnerligen stora skador bakom som endast förädlat värde för Stockholmsregionens egenintresse. Därför är det även extremt allvarligt att SVT Malmö gång på gång stött bort flera originalformat och unikt knowhow när SVT samma tid 2011-2026 utfört allt sämre arbete.

Slutsats: I Sveriges arv 2010-2025 finns svaren vad som orsakat kulturkrisen.

De två miljarder kulturen saknar 2026 bär på ett arv av grav försummelse som skadat hela Sveriges förutsättningar att åtgärda den negativa statistiken med strukturella skadekostnader för 100-tals miljarder 2010-2040. Avsaknaden av två miljarder är i jämförelse småpengar i relation till skadekostnaderna som den försummade kultur- och samhällsutvecklingen har orsakat på hela samhället, som lastas tungt av denna börda.

Den negativa statistiken och skadekostnaderna hade genom staten och offentlig sektor kunnat åtgärdas med hjälp av kulturen som verktyg tillsammans med digital och teknisk utveckling för längesedan. Då skulle transformationerna, resultaten och värdena uppstått om Sverige hade agerat i rätt tid, dvs. från 2011 tills idag 2026. Sverige hade då varit världsledande sedan länge vågar jag påstå. Genom denna artikel hoppas jag att jag att Troberg och DIK nu ser att skadorna är orsakade av så många fler faktorer än vad som framgår i underlaget från PWC där siffrorna endast skildrar det faktiska nuläget utifrån kronor. De bakomliggande orsakerna framgår inte, men det kompletterar jag ert underlag med härmed.

Den överordnade slutsatsen av det som har pågått 2011-2026 där merparten av skadorna främst uppstod medan f.d. Rödgröna regeringen satt vid makten, är följande:

När knappt 25 procent av kulturens kapacitet används i Sverige för nya strukturella uppsidor, i ett land som numer är fullständigt dominerat och präglat av globaliseringen och kommersialiseringen, står det klart att den statligt och offentligt finansierade kulturen blivit allt mer betydelselös för medborgarna, myndigheter, politiken och samhället. Därför berörs alltför få av nedskärningar i kulturbudgeten  när samhället saknar resterande 75 procent som motvikt med strukturella uppsidor, vilket hade gett alla medborgare och hela samhället tillgång till kulturens förnyade resultat och värde. Nu får medborgarna, myndigheter och politiken uteslutande resultat och värde från globala och kommersiella intressen som tagit över välfärds- och samhällsfrågorna, vilket har medfört att det statliga och offentliga blivit än mer oviktigt för varje dag som gått. Det är således väldigt dyrt att som stat motverka sitt eget lands kultur-, välfärds- och samhällsutveckling på strukturella nivåer vilket är ett faktum sker i Sverige

År 2026 är Sverige inne i internets tredje fas. Fas två håller på att slussas ut. Huvudaktörerna i framför allt USA och Asien som sedan länge dominerat utvecklingens fronter och trendsättning under hela 2000-talet, är redan långt före Sverige också i fas tre. Det innebär att vårt land, medborgarna och samhället måste befinna sig i kölvattnet av deras fronter även långt framöver, så även hela EU ligger efter i sin utveckling i relation till USA och Asien. Möjligen väcker detta en tanke om att den ledande position Sverige kunde intagit från 2011 hade förflyttat hela EU långt framåt i frågor om konkurrens och makt sedan länge i relation till den utomeuropeiska dominansen, vilket tvärtemot nu saknas i hela unionen.

När sanningen om Sverige nu är på plats i denna artikel som bevisar och bekräftar att vårt land missat en central och fullständigt nödvändig strukturell kultur- och samhällsutveckling i hela 15 års tid, borde alla förstå att Sveriges samlade kapacitet har decimerats till väldigt låga nivåer för att förebyggande hantera landets mest elementära frågor i led med att värna medborgarnas liv och välstånd inför framtiden. Det handlar återigen även om Sveriges samlade konkurrenskraft och vad vårt land ska tillgodose EU med, som också har försummats i 15 år härmed som vi aldrig kan ta igen. Sverige har idag en väldigt låg motståndskraft till globaliseringen och kommersialiseringen som helt tagit över intressen och strukturer, så även makten över medborgarna och samhällets mest centrala frågor. Tillika är koncentreringen av intressen i Stockholm centralt då globaliseringen drivit fram beteendet ”först till kvarn” vilket därmed leder till dominansen över välfärds- och samhällsfrågor, kapital, forskning, innovation, framsteg, nätverk, kulturellt kapital, produktion, etc. Inget kan nämligen vänta i den nya globala snabba tillvaron. En slutsats av detta är att Stockholm värnar sitt först som i denna kapprustning kommer rycka allt mer om inget görs för att intressen ska gynna hela Sveriges utveckling. Därför är det extremt viktigt för staten att värna komptens och knowhow som förebyggande kan hantera kommande skärningspunkter för att generera strukturella resultat och värde åter till vårt land och samhälle, när allt färre faktiskt bryr sig om annat än sitt eget.

Utöver vad skadorna i denna artikel tagit upp ovan, har företaget Scandinavian Four med min profession bakom totalförstörts i sex år och fullständigt blockerats från att nå framgångar åt hela Sverige och EU. Skadorna på företaget, utbudet, min profession, Sverige och EU är extremt stora efter detta vilket även är en direkt orsak av f.d. Rödgröna regeringens hantering av kultur- och samhällsfrågor 2014-2022. Det är ett livsverk med resultat och värde för alla som är totalförstört.

Är jag och Troberg överens i något? Ja, kulturkanon. Kulturkanon tar Troberg upp som kostsam och överflödig med motiveringen att ett antal miljoner kronor har lastat landets kulturubudet som inte hade behövts. Men det är inte kanonens kostnad i sig som är problemet, det handlar snarare om att en kulturkanon uppstår överhuvudtaget när detta ”verktyg” inte alls kan reparera de synnerligen allvarliga skador som pågått de senaste 15 åren som föranlett en djup kulturkris. En kulturkanon hjälper ingen djup strukturell kultur- och samhällskris.

Att i denna tid lyfta fram vissa alster och företeelser före andra i situationen som nu råder när en kulturkris är ett faktum (och det lär blir väsentligt värre), kommer en kulturkanon kosta mer än den smakar i både mjuka och hårda frågor. Endast ur ett försvarsperspektiv kan kanon rimligen fylla en liten funktion, men det är långt ifrån vad kulturen, branscherna och samhället behöver. Tillika blir kulturkanon helt överflödig och skymmer sikten för de kultur- och samhällsfrågor som faktiskt utgör kärnan i vad Sverige behöver. Det borde ligga i alla partiers absoluta intresse om man förstår kulturens värde för en stat.

Artikeln är författad efter 2377 dagar utan ledighet eller semester för att värna Sveriges främsta kultur- och samhällsutveckling.

Johan Hjerpa